Författare: Michael Owens

Den svenska grevinnan Amelie Posse (1884–1957) levde ett dramatiskt liv. Under två världskrig kämpade hon för frihet och demokrati i Europa. Med fara för eget liv räddade hon människor undan både nazister och kommunister. Hon brännmärktes av Nazi-Tyskland redan före andra världskriget, och tvingades fly ut ur det ockuperade Prag 1939.
Skapare av Tisdagsklubben

År 1940 tog hon initiativ till Tisdagsklubben, en antinazistisk motståndsorganisation med underjordisk verksamhet. Det var en mäktig insats i ett till stora delar tyst Sverige. Många svenskar inväntade passivt vilken sida som skulle segra.

Amelie Posse ordnade i sin egen lägenhet på Gärdet en omfattande flyktinghjälp, och sonen Slavo lyckades genom fräcka manövrer komma över dokument från nazistiska organisationer som var under uppbyggnad i Sverige. Men engagemanget i Tisdagsklubben ledde också till förföljelser från myndigheterna och från de politiska motståndarna. Efter freden hedrades Amelie Posse med ordnar för sina insatser av flera länder, dock inte av Sverige.

Rådgivare till Tjeckoslovakiens president

Amelie Posses liv är också berättelsen om Tjeckoslovakiens födelse och undergång som demokratisk stat. Hon mötte i Rom den tjeckiske konstnären Oki Brazda som hon gifte sig med. Tillsammans kom de att bli aktiva i den tjeckiska frihetsrörelsen under första världskriget. De blev nära vänner med landets ledande politiker, som den förste presidenten Masaryk. De umgicks i Prag, han lekte på alla fyra med Posses barn i slottskorridorerna, och de semestrade på Capris badstränder. Och samtidigt fördes intensiva samtal om framtiden. Amelie Posse blev en förtrogen vän och rådgivare. År 1925 flyttade hon också med sin familj till Tjeckoslovakien, till sagoslottet Lickov utanför Prag.

Kamp mot kommunismen

Efter freden 1945 låg Europa i ruiner. Tjeckoslovakiens öde var ovisst efter den sovjetiska ockupationen. Amelie återvände till ett härjat Lickov. President Benes, också en nära vän, var gammal och sjuk. År 1948 tog kommunisterna makten i en kupp. Amelie Posse försökte övertyga Benes om att fly landet och gjorde upp planer med hjälp av sonen Slavo. Men innan de hunnit förverkligas avled Benes. Amelie fick på nytt engagera sig i en frihetlig motståndsrörelse, men tvingades i oktober ännu en gång till en dramatisk flykt från Tjeckoslovakien för att inte hamna i klorna på säkerhetspolisen.

Framgångsrik författare

Amelie Posse blev också en kulturpersonlighet. Hennes elva böcker blev en stor framgång. Målande och medryckande berättade hon om sitt innehållsrika liv. Böckerna översattes också till flera språk: engelska, tyska, danska med flera. Hon var också konstnärlig och musikalisk, och blev nära vän med många konstnärspersoner.

Amelie Posse idag

Tyvärr är Amelie Posse idag ganska bortglömd. Hennes böcker är för länge sedan undangömda på antikvariat och loppmarknader, och ofta utgallrade från bibliotekens bestånd. Eva Strömberg Krantz har i en mäktig och magnifik biografi En ande som hör jorden till utgiven 2010 lyft fram Amelie Posse i helfigur och intresset börjar växa igen för denna modiga och rättrådiga person.

På Facebook finns en grupp om Amelie Posse i syfte att vidmakthålla intresset för hennes gärning.

Kyrkogårdar är ett viktigt och spännande kulturhistoriskt arv. De är i första hand ett vilorum och en plats för anhöriga att söka sig till. Men de berättar också om människor som har levat och bidragit till utvecklingen av vår tids samhälle.
Gravstenen må vara kall och stum, men i stillheten och tystnaden finns röster ur det förflutna. Inskriptionerna på namn och yrken, levnadsmotton, bibelord, porträttmedaljonger, skulpturer och andra utsmyckningar – allt ger oss en möjlighet att följa den historiska utvecklingen.

Det finns också en dold historia – alla de som har begravts utan gravstenar eller under träkors som multnat bort. Ibland finns många lager av begravda som kan återfinnas i kyrkogårdsböckerna, men inte visuellt på kyrkogården.

Kyrkogården är också en estetisk upplevelse bemängd av vackra träd, planteringar och konstfulla utsmyckningar. Det är en meditativ plats i den bullrande storstadsmiljön och en plats för eftertanke.

Utställning och bok i Sundsvall

Hösten 2009 tog jag och Karin Westin, ansvarig för arkiv och bibliotek på Sundsvalls museum, initiativ till en utställning om Sundsvalls västra begravningsplats: ”DÄR TYSTNADEN TALAR. Vandring bland människor, minnen och monument på Sundsvalls västra begravningsplats.”

Utställningen visades på Arkivens dag 2009 samt under sommaren och tidiga hösten 2010 på Kulturmagasinet i Sundsvall. Tanken är att följa upp utställningen med en bok.

Begravningskapell och mausoleum

Begravningsplatsen anlades väster om innerstaden 1882 och följde mönstret att av hygieniska och utrymmesmässiga skäl förlägga begravningsplatser utanför stadskärnan. Den fick en monumental utformning med trädplanterade alléer och många ståtliga gravvårdar samt ett begravningkapell ritat av hovintendent Axel Fredrik Nyström. Där finns även ett mausoleum över familjen Wessén ritat av professor Isak Gustaf Clason.

Författare, hotelldirektörer och träpatroner

Många kända personer vilar där, exempelvis konsthistorikern Henrik Cornell, hotellägarfamiljen Knaust, arbetarförfattaren Karl Östman, och många framstående män och kvinnor inom näringslivet: träpatronerna Carsten Jacobsen, Magnus Arhusiander, Severin Axell, Anders Petter Hedberg och Johan August Hedberg, vinhandlaren Botvid Johansson, grosshandlaren Carl Olof Wessén, apotekaren Peter Gran, hotelldirektören Augusta Pierrou och många fler. Där har familjer som Berggren, Bredenberg och Wide stora släktgravar.

Judisk begravningsplats

Här finns också en av Europas nordligaste judiska begravningsplatser. Många judiska familjer flydde förföljelser i det ryska Polen på 1870- och 1880-talen och slog sig ner i den pulserande handelsstaden Sundsvall. Det blev Sveriges fjärde största judiska stad. Här märks namn som Felländer, Hirschfeldt, Rosenbaum, Valentin och Witkowsky.

Pågående kulturmord

Dessvärre pågår ett kulturmord genom att kyrkogårdsförvaltningarna avsiktligt avlägsnar gamla gravvårdar, i stället för att låta dem stå kvar som en hågkomst över den begravde och som ett historiskt monument av samma dignitet som dokument i våra arkiv.

De flesta upprörs över skändningen när ligister har vält ner eller klottrat sönder stenar. Men ingen tar till orda när kyrkogårdsförvaltningarna låter schakta bort gravvårdar, antingen för att krossa stenarna eller återanvända dem. Ett historiskt kulturarv försvinner i det tysta.

Den 1 november 2012 publicerade jag en debattartikel i Svenska Dagbladet, som fick stor uppmärksamhet:

Ett kulturmord pågår i det tysta. Kyrkogårdar skyddas i svensk lag som ett av våra viktigaste kulturarv. Men landet runt pågår en skändning. Ingen tar till orda när kyrkogårdsförvaltningarna låter schakta bort gravvårdar. Bara tillfälligheter avgör vad som räddas till eftervärlden

Villa Merlo reser sig som ett rhenskt sagoslott på en skogsås i Timrå norr om Sundsvall. Huset uppfördes som sommarbostad för den tyskfödde träpatronen Fredrik Bünsow.
Åren 1998–2011 visade jag under några dagar varje sommar Merlo för turister. Det var en trevlig tradition som bland annat innebar spännande möten med ättlingar till de familjer som levat och arbetat på Merlo. Omkring 3 000 personer deltog i de timslånga visningarna.
Fredrik Bünsow

Bünsow föddes 1824 i Kiel och avled 1897 på Merlo. Han tillhörde en konstnärlig familj: både fadern, farfadern och brodern Joachim var konstnärer. Som 21-åring kom Bünsow 1845 till Sverige och tillträdde en tjänst som bokhandelsbiträde hos Adolf Bonnier på Norrbro i Stockholm. Ett år senare besökte han sin morbror Hans Friedrich Postel, framgångsrik trävaruhandlare i Sundsvall, och fick anställning hos denne. Efter morbroderns död 1847 övertog Bünsow firman.

Han var framsynt och lät redan 1851 uppföra Sundsvallsdistriktets andra ångsåg, Mon. Han tog också initiativ till omlastningsplatsen Österström och Medelpads första järnväg, på vilken timret forslades från Holmsjön för flottning utmed Indalsälven. Den branta timmerrännan vid Glimån blev till och med en turistsevärdhet.

Glimårännan

Genom förmedling av lån via vännen och affärskollegan André Oscar Wallenberg kunde Bünsow 1856 förvärva Skönvik med lastageplats, glasbruk och tillhörande skogar. Där uppförde han Skönviks ångsåg och bildade Skönviks AB, det ledande trävarubolaget i regionen och långt senare en grundpelare till SCA-koncernen.

Merlo

Byn Merlo omnämns första gången på 1500-talet. Namnet betyder ”lågt liggande ängar mot havet” och anger platsens utseende för mellan 500 och 1000 år sedan. Under 1700-talet växte de första mindre näringarna fram i trakten, bland annat anlades en kvarn och en vattensåg i Merloån. I början av 1800-talet uppfördes den första herrgårdsbyggnaden i Merlo av varvsdirektören Per Anders Hellzén på Wifstavarf.

Egendomen köptes 1872 av Fredrik Bünsow som tillbringade somrarna på Merlo och ägnade stort intresse åt jordbruket och trädgården. I början av 1880-talet mognade planerna på en total omgestaltning med bland annat en ny modern huvudbyggnad och en utvidgad engelsk park.

Merlo från åkrarna liten

Modern arkitektur

Via sin svärson Claes G. Norström fick Bünsow kontakt med den unge arkitekten Isak Gustaf Clason, som gjorde en idéskiss till den östra fasaden 1882. Ritningarna fullbordades av arkitekt Fritz Eckert (annars mest känd för Curmanska villan och Kungl. Hovstallet) och huset kunde uppföras åren 1883-1885. Resultatet blev en villa i medeltidsromantisk slottsstil präglad av Clasons idéer om ”äkta” material: ett hårt bränt, gult fasadtegel från Flensburg, rött tegel, sandsten, kalksten, granit och marmor.

Interiörerna fick ett påkostat dekorativt måleri, som delvis har bevarats och delvis håller på att återställas. Till våningen en trappa upp förlades ett bibliotek med höga rundbågiga fönster och en öppen takstolslösning som associerar till en riddarsal.

Palats vid Strandvägen

Vintersäsongen tillbringade Bünsow i sin stora villa i klassicerande stil nära Sundsvalls kyrka. Men år 1884 sålde han villan för att i stället bo i Stockholm under vintertid. Han ägde flera byggnader och lät 1886 utlysa en arkitekttävling om ett nytt hus på den nya fashionabla paradgatan Strandvägen.

Det kom in ett 30-tal bidrag, och vinnare blev Isak Gustaf Clason, upphovsmannen till sommarhuset i Timrå. Även Bünsowska huset i Stockholm kännetecknas av äkta material, en asymmetrisk fasad och historiska motiv. När huset stod klart 1888 kunde de inflyttade också glädjas åt nya tekniska finesser som hiss, elektricitet, rinnande varmt och kallt vatten, vattenklosetter och till och med en sorts kylskåp i lägenheterna.

Bünsowska huset Fredrik Bünsow på fasaden liten

Clason fick sitt stora genombrott som arkitekt och blev mycket efterfrågad. Han ritade bland annat Östermalms saluhall, Hallwylska palatset och Nordiska museet och utnämndes till professor i arkitektur.

Året-runt-bostad och arkiv

År 1924 sålde Bünsows dotter Alma Norström Merlo till Skönviks AB. Sommarvillan gjordes om till året-runt-bostad för bolagets chefer och där bodde i tur och ordning familjerna Magnuson, Carrick och Göranson.

Sedan 1951 inrymmer Villa Merlo skogskoncernen SCA:s centralarkiv med cirka 6000 hyllmeter handlingar, en guldgruva för forskning om industriepoken och norrländsk historia.

Merlo vinden liten

År 2001 utgav jag tillsammans med arkivets dåvarande karismatiske chef, Jan R. Åsberg, en skrift om husets historia. Jag har också gjort ett radioprogram om Merlo, som sändes i P1 2003, och medverkat i flertalet tidningsartiklar och teve- och radioinslag och berättat den fascinerande historien om Fredrik Bünsow.